Vita huset som saftstation

Huset började byggas 1919 i samband med att en saftstation uppfördes i Gärsnäs och stod klart år 1921. Över gatan från vita huset står rampen kvar som ett monument över svunnen tid. Där körde bönderna upp sina fordon för att tippa av sockerbetorna som sedan tvättades och pressades så att råsaften kunde separeras och sockerhalten mätas. Därefter rann råsaften till Köpingebro genom en 2,5 mil lång pipeline. I Köpingebro tog ett sockerbruk hand om själva raffineringen. Melassen som blev kvar av betorna lastades på järnvägsvagnar som nådde tillbaka till bönderna för att användas som djurfoder.

Järnvägen

 

Järnvägen som går genom Gärsnäs hade år 1922, strax efter att saftstationen hade öppnat, försetts med fler spår och var mer lik en rangerbangård. Två spår ledde till sockerbruket, ett vände söderut mot Köpingebro och Ystad, ett ledde norrut till St. Olof och vidare till Kristianstad. Ett tredje spår band samman östra med västra Skåne och det är det som finns kvar idag. För att uppleva järnvägstrafikmiljön så som den tedde sig på 20-talet och framåt kan man ta en tur med museijärnvägen och dess ånglok mellan St. Olof och Brösarps stationer som har öppet under sommarsäsongen. Det är dessutom Sveriges äldsta normalspåriga museijärnväg. Tryck här för att uppleva eller läsa mer om attraktionen.

Saftstationens kontor

 

Efter att bönderna tippat av sin last gick de in till saftstationens kontor, det som idag är Vita huset på Österlen. Genom den östra ingången kom bönderna in i stora salen där de möttes av brukets personal som stod bakom ett golvfast bord. Bönderna fick betalt efter hur hög sockerhalten i de betor de levererat var. Därför var detta ”ett sanningens ögonblick”. Pengarna förvarades i ett kassavalv som fortfarande finns kvar i huset. Idag används det som ”walk in closet” av oss nya ägare, som knappast nyttjar sedlar. Förmannen på saftstationen bodde med sin familj i den lägenhet som finns på andra våningen. Kontorsföreståndaren, en dam som åtminstone under en tid styrde här, bodde i den delen av huset som vi som ägare idag har som privatbostad. Det berättas att hon hade vilt flygande kanariefåglar som sällskap i lägenheten och efter varje jul bjöd hon in byns barn på julplundring. Disponenten som var ansvarig för byggnationen av både saftstationen och kontoret byggde också en större villa åt sig själv, huset söder om Vita huset. Han hade förmodligen gott om pengar eftersom både kontoret och hans eget hus ”mer än väl” motsvarade behoven.

Gärsnäs - en liten industriby

 

Saftstationen var ingen unik företagshändelse i Gärsnäs. Gärsnäs Möbelfabrik hade startat redan på 1800-talet och även Gärsnäs Fjäderfäslakteri hade många anställda och de drog alla stor nytta av det utökade järnvägssystemet. I byn öppnades flera affärer såsom klädesbutiker, fiskaffär och urmakare. Gärsnäs hade också ett hotell med en taxitjänst till.

Saftstationens kontor under kriget

 

Det brinnande kriget i världen kröp allt närmare och här på platsen mellan Saftstationen och Kontoret anlades det en bensinstation, som fortfarande är i bruk för framför allt traktorer och lastbilar, där arméns fordon kunde förses med bränsle. Man tog också en del av kontorets tomt i besittning då man byggde det skyddsrum som finns här än idag, eller kanske är det mer av ett splitterskydd, precis vid infarten till huset. Man använde också den västra delen av källaren som el-central under dessa krigsår.

Saftstationen stänger

1966 stängdes saftstationen ner och i Skåne som tidigare haft många saftstationer och sockerbruk så återstår idag bara ett enda, Örtofta sockerbruk utanför Eslöv. Idag kommer de färdiga sockerprodukterna vi använder från Dansukker i Danmark, men produktionen av betorna är fortfarande betydande på Österlen. Varje höst ser man långa höga vallar med upplagda betor längs vägarna. De hämtas upp under höst och vinter av stora maskiner som lastar dem på lastbilar och traktorer med släp för vidare transport.

Lastbilscentralen flyttar in

Kontoret separerades från disponentens fastighet och byggnaderna fick leva vidare sina egna liv. 1969 flyttade Lastbilscentralen in och huset fylldes åter av liv. Lastbilar körde ner genom den befintliga infarten och kunde sedan fortsatta rakt fram upp till vägen igen. Väl nere framför huset fick förarna gå in för att få nya kör-order, men också få betalt för utförda körningar. I folkmun heter Vita huset  fortfarande Lastbilscentralen och de som inte vet var Vita Huset ligger så är det bara att fråga efter just Lastbilscentralen. Verksamheten fortsatte ända in på 2000-talet, närmare bestämt 2002 då firman flyttade till andra lokaler.

Huset blir privatägt

 

Nu följde ett par år av täta ägarbyten och så 2004 köpte en svenskamerikan huset. Denne skulle enligt hörsägen använda huset till sommarboende. Renoveringarna blev omfattande med nya fönster, jordvärme, plåtning av delar av tak och bjälklag samt putsning av fasaden. Det blev aldrig något sommarhusboende utan i stället såldes huset år 2010 vidare till nya ägare. Trädgården kom nu i centrum för förvandling och fick sin nuvarande struktur mycket tack vare den trädgårdsmästare som ägarna anlitade. 

I december 2017 tog vi, Ann och Lasse, över fastigheten och såg genast möjligheten att förvandla och anpassa huset till Bed&Breakfast men också potential för att ordna konstutställningar och konferenser. Nu förverkligar vi de drömmarna och öppnar ett nytt kapitel i historien om det ursprungliga saft-kontoret.